En hemsk dag
Idag... när jag ska börja blogga..
Idag fick vi i klassen besked att Rasmus har dött och det blev som förra gången helt tyst i klassen förutom de som började fälla tåtar. vi fick gå ner i filmrummet där det fanns levande ljus och ett fotografi med rasmus på och en bok som ska stå i minne för rasmus där man skulle skriva något personligt. jag skrev "Du förstår nog inte hur posetivt du har påverkat mig och hur mycket du har hjälpt mig utan att ens veta det // Oliver"
Men det som var det sorsligaste idag var inte att få beskedet för att man visste att det skulle komma men inte när, det som jag tyckte var sorsligast var att se den glada klassen 40 minuter innan till att bli ett gråtkalas. jag har inte lätt att vissa kännslor som arg eller ledsen så det närmaste blir tystnaden som jag själv inte är van med. sen så sitter man där och ser över klassen och hur alla gråter och tröstar varandra. jag drar på mig mössan för att inte behöva se mina vänner gråta. sen när man kommer hem och kollar på facebook så ser man bara massa inlägg där folk skriver "R.i.P" för att min klass täcker väll 70% av alla mina vänner det gjorde inte saken bättre.
men det jag tänkte på mest var, om han har det bra nu? får jag aldrig veta
Hatar att säga för att jag vill inte erkänna en förlust...
Vila i frid min lilla vän Rasmus!
Idag fick vi i klassen besked att Rasmus har dött och det blev som förra gången helt tyst i klassen förutom de som började fälla tåtar. vi fick gå ner i filmrummet där det fanns levande ljus och ett fotografi med rasmus på och en bok som ska stå i minne för rasmus där man skulle skriva något personligt. jag skrev "Du förstår nog inte hur posetivt du har påverkat mig och hur mycket du har hjälpt mig utan att ens veta det // Oliver"
Men det som var det sorsligaste idag var inte att få beskedet för att man visste att det skulle komma men inte när, det som jag tyckte var sorsligast var att se den glada klassen 40 minuter innan till att bli ett gråtkalas. jag har inte lätt att vissa kännslor som arg eller ledsen så det närmaste blir tystnaden som jag själv inte är van med. sen så sitter man där och ser över klassen och hur alla gråter och tröstar varandra. jag drar på mig mössan för att inte behöva se mina vänner gråta. sen när man kommer hem och kollar på facebook så ser man bara massa inlägg där folk skriver "R.i.P" för att min klass täcker väll 70% av alla mina vänner det gjorde inte saken bättre.
men det jag tänkte på mest var, om han har det bra nu? får jag aldrig veta
Hatar att säga för att jag vill inte erkänna en förlust...
Vila i frid min lilla vän Rasmus!
Kommentarer
Trackback
